Något som är löjligt inne på iPhone är spel där man ritar linjer för att guida saker från den stora tomheten utanför skärmen till ett par förbestämda mål. I Flight Control pekar man var och när flygplan ska landa, typ som Airport Madness, och i 33rd Infantry guidar man soldater som ska smyga förbi vakter i någon sorts linjeritande Metal Gear Solid.
Det är ganska roligt (även om det kanske inte låter så), men känns ganska intetsägande efter bara fem minuter. De flesta av de här spelen saknar vikt och djupt — 33rd Infantry försökte genom att introducera patrullerande vakter och andra smågrejer, men i regel handlar det bara om att peka vart saker ska åka och sen åker de.
Heavy Mach 2 är ett linjeritarspel, men det är också så mycket mer än det. Här ska man inte hjälpa en båt att nå rätt hamn, utan man ritar en linje som bestämmer var en mäktig stridsrobot ska gå. Samtidigt pekar man på skärmen vilken fiende den ska börja bombardera. Alltså ritar man en linje som bestämmer hur han manövrerar för att undvika fiendepansarvagnars kanoner, samtidigt som man instruerar roboten att skjuta allt han har.
Där försökte jag få Heavy Mach att låta mycket djupare än de andra, men jag tror inte att jag lyckas. Det är en sån där speldesignsdetalj som bara klickar när man ser den — helt plötsligt fick linjeritargenren ett riktigt intressant spel.
Mellan banor kan man ju förstås modifiera sin mech och köpa fetare bomber och andra detaljer, och under uppdragens gång kan man använda allehanda prylar till sin hjälp. Det är helt enkelt ett linjeritande, mech-kontrollerande actionstrategispel. Det är väl en bra beskrivning om något?
Här börjar jag få slut på saker att säga. Ska jag vara ärlig har jag nyss köpt Heavy Mach 2 och bara skrapat på ytan, men det tidigare nämnda klicket var så starkt att jag kände att jag var tvungen att tipsa så många jag kan om mitt nya fynd. Kanske visar det sig lika långtråkigt som sina föregångare, men efter ett par timmar är jag helt fast i mitt robotkrig.
Johan spenderar för närvarande större delen av sin tid på att sörja sin avlidna iPhone. Tyvärr innebär det brist i bevakningen under överskådlig framtid och Johan tvingas spela spel till andra format. The horror!
Jonas Högberg läxar gärna upp sin omgivning. Oftast för att den behöver läxas upp, men det händer att han gör det bara för att han inte har något bättre för sig.
Christoffer har ett brett intresse för indiespel och hoppas att all tid han lägger ner på att spela andras spel någon dag kommer att visa sig lönsamt för utvecklandet av hans egna spel.
Nu är dem här, IGF finalisterna. Som vi har väntat! Det har varit stark konkurens i år och jag är minst sagt förvånad över att vissa titlar inte har kommit med. Vissa titlar har dessutom nominerats i väldigt många kategorier. Det känns som om man redan kan se några av juryns favoriter. Men de flesta finalisterna ser fortfarande otroligt spännande ut.
Som tv-spelsintresserad är då svårt att missa att det kommer fler och fler filmatiseringar av diverse spelserier. Det dessa filmer ofta har gemensamt är att dom helt och hållet saknar direkt koppling till spelen dom är baserade på och att dom mer eller mindre alltid är riktigt dåliga.
Martin Loquist är till vardags filmnörd borta på 
