LUDUSOBSCURA  |   PRENUMERERA  |  TWITTER  |  FACEBOOK  |  KONTAKTA OSS  |  INDIESPEL PÅ SVENSKA

Efter att jag fick höra talas om Classicvania blev jag ome­del­bart sugen på mer Castlevania. Det är ju ändå rätt ound­vik­ligt när man får smaka på lite gam­mal­dags vam­pyr­pis­kande; i alla fall jag blir all­tid sugen på mer. Så jag kol­lade om det fanns några fler intres­santa, hem­ma­byggda Castlevania. Det gjorde det!

Castlevania: The Bloodletting är det mest ambi­tiösa Castlevania-projekt jag sett. Allt ifrån gra­fik till spel­barhet är genom­ar­be­tad för att kän­nas sådär här­ligt fyr­kan­tig som Castlevania all­tid gjort, sam­ti­digt som det känns lite moder­nare på många stäl­len. Det har lånad gra­fik blan­dat med nyri­tad och man kän­ner ome­del­bart igen sig, sam­ti­digt som det känns fräscht och modernt när bak­grun­den scrol­lar i typ 7 lager sam­ti­digt. (Haha, paral­lax scroll känns fräscht och modernt! Vad säger det om Igavania?)

Annars är det som Castlevania bru­kar, vil­ket ju är den stora behåll­ningen här. Redan ome­del­bart kän­ner man igen sig, sam­ti­digt som det som sagt känns nytt. Man bör­jar utan­för por­tarna, som van­ligt, och måste piska lite ljus­sta­kar för att få lite red­skap innan man kor­sar vall­gra­ven. Men till skill­nad från nor­men mär­ker man direkt att ljus­sta­kar här sit­ter satta så att man måste använda lite kast­fär­dighe­ter för att kunna nå dem, och man möts näs­tan ome­del­bart av en för­vå­nans­värt utma­nande boss.

Du har nog ald­rig mosat typ tio flad­der­möss sam­ti­digt i ett Castlevania innan, men det gör man på varan­nan skärm här, och zom­bi­erna i den klas­siska entrékor­ri­do­ren kom­mer på det snab­bast löpande ban­det i serien. Intensitet är väl något Castlevania har sak­nat sedan Symphony of the Night, så att bli jagad och het­sad här är väl­digt uppskattat.

Spelet är en beta och är väl­digt bug­gigt i dags­lä­get — spe­ci­ellt trap­por är fru­stre­rande och fast­nar du rekom­men­de­rar jag att du mosar på knap­parna tills du glit­char loss igen — men det är ju något vi måste lida ige­nom för att kunna utforska Draculas slott på ett sätt som Konami i regel väg­rar låta oss göra.

Tyvärr har utveck­la­ren drab­bats av hybris och ver­kar ha över­gett The Bloodletting i sitt tvek­samt ofär­diga skick för att istäl­let göra en upp­föl­jare. Uppföljaren lovar dock en helt ny motor och mer avan­ce­rade funk­tio­ner, exem­pel­vis gömda banor som i Dracula X, så det kanske är lika bra. Då har vi ju något att se fram emot.

Ladda hem från Mediafire!

Bara för att det är lite Castlevania-vecka på Ludus och jag hit­tade den medan jag sökte efter Castlevania: The Bloodletting slänger jag med en rätt fan­tas­tisk ver­sion av Bloody Tears som bonus:

Johan spenderar för närvarande större delen av sin tid på att sörja sin avlidna iPhone. Tyvärr innebär det brist i bevakningen under överskådlig framtid och Johan tvingas spela spel till andra format. The horror!