Jag har fortsatt färden genom de 306 bidragen som är inskickade till Independent Games Festival. Det är tröttsamt många shooters, enligt min mening. Ett spel som lyckas med konststycket att stå ut är plattformaren Color Symphony med sin modesta färgskala.
En varning är dock på sin plats innan ni ropar “tjohej, en plattformare med modest färgskala är precis vad jag behöver just nu” och går in på utvecklarens hemsida för att ladda ner rasket: Det är emo. Så det stänker om det.
I spelets inledning berättas det slagkraftigt, nästan lite sloganaktigt, hur mannen med hatt (vilket alltså inte är jag) har nedstigit i sin inre skärseld efter att ha blivit sviken av någon han litade på. Floskler i stil med “vad är en man?” och “vem kan man egentligen lita på?” dyker därefter upp i form av små haikudikter i själva spelet. Är man allergisk mot sånt här är det här alltså fel spel att börja sin morgon med.
Men har man överseende med överdriven (men undertydlig) ungdomlig smärta är det ingen dum idé att kika närmare på Color Symphony. Den estetiska stilen är dunder. Det ser ut som ett ganska illa tintat fotonegativ och grejen är att man kan växla mellan tre olika lager av (icke särskilt närvarande) färg. På så sätt försvinner vissa plattformar och fiender medan andra uppenbarar sig.
Det är inget fantastiskt märkvärdigt spel, alltså. Bara precis lagom indie. Ibland räcker det.
Här hittar ni spelet.
Jonas Högberg läxar gärna upp sin omgivning. Oftast för att den behöver läxas upp, men det händer att han gör det bara för att han inte har något bättre för sig.
Äsch, spelbranschen balanserar ju ändå hela tiden på gränsen till emo-avgrunden, kolla bara på vilken spelhjälte som helst…
Mats Nylund skrev detta 10 november 2009 klockan 12:15
Kirby, t.ex.
Tommy skrev detta 10 november 2009 klockan 16:23
Jag LOL:ade! Grattis, Tommy.
Jonas skrev detta 10 november 2009 klockan 20:28