LUDUSOBSCURA  |   PRENUMERERA  |  TWITTER  |  FACEBOOK  |  KONTAKTA OSS  |  INDIESPEL PÅ SVENSKA

Förstapersonsperspektivet har bör­jat göra en come­back i spel­värl­den, myc­ket tack vare indi­e­sce­nen skulle jag säga. Inte som shoo­ter så klart, utan i andra gen­rer. Först och främst tän­ker jag på 3D-plattformspelet Drypoint. Ett spel med en väl­digt enkel idé: ta dig högst upp bland några platt­for­mar, till en dörr. Kruxet är att det krä­ver tek­nik och ihär­dighet att lyckas.

Drypoint är ska­pat av en man som figu­re­rar under flera alias men kan nog med säkerhet kal­las Divine Lu Linvega. Spelet hand­lar om en upp­stig­ning mot Dantes him­mel, via sju olika nivåer. Som så många andra indi­e­tit­lar är Drypoint en ”work in pro­gress” och har släppts i omgångar med nya, ändrade eller helt utbytta banor. Den senaste ver­sio­nen bör­jar bli en fär­dig pro­dukt och den består nu av fyra nivåer med snabbt steg­rande kom­plexi­tet. Den innehål­ler också ett enkelt gräns­snitt där allt för­kla­ras för spe­la­ren ”in game”.

Styrningen fun­kar väl­digt bra och man kän­ner genast igen sig från andra första­per­sons­lir. Drypoint krä­ver dock flera avan­ce­rade hopp­tek­ni­ker om man vill komma åt vissa avsat­ser och det kan vara ett rent hel­vete att lära sig hur man gör dem. De är ännu svå­rare att bemästra, kan jag intyga. Infernaliskt, rent av. Men det är ett fri­vil­ligt lidande. Det var väl­digt länge sen jag stängde av ett spel i skam­fylld ilska, för att sedan hungra efter att få prova igen. Styrningen är så snabb och här­lig att det känns fjä­der­lätt att börja om igen och igen. ”Kom igen, ett för­sök till.” Skälet till att jag överhu­vud­ta­get väl­jer att vila mina överan­strängda ögon är att jag till slut tap­par fatt­ning totalt och börja miss­lyc­kas med de enk­laste hop­pen. När fly­tet väl infin­ner sig känns det oerhört bra, jag blir när­mast upp­rymd av framgångarna.

Devines lilla ska­pelse är inte bara en utma­ning, dess design är också väl­digt najs. Den osar full­stän­digt nit­ti­o­tals 3D-retro, fast med små detal­jer, som färg­glada löv/snö som kan falla ned bland platt­for­marna och de hot­fulla spö­ken som orör­ligt iakt­tar dina fram­steg, som till­för det lilla extra. Utvecklaren är också musi­ker och den stäm­nings­fulla atmo­sfärs­mu­si­ken pas­sar spe­lets lek­fulla och enkla upp­lägg. Den kan dock bli lite tja­tig efter man har spe­lat i över en timme.

Drypoint bju­der på en spelupp­le­velse som är utma­nande och för­tju­sande.  Både fru­stra­tion och spel­glädje sam­man­fat­tar bra de intryck jag får av gra­tis­li­ret och kom­bi­na­tio­nen ska­par en mål­med­ven­tenhet hos mig som annars lig­ger helt vilande. Det blir svårt att inte lovorda spe­lets svå­righets­grad. Det bästa är att det fort­fa­rande är i utveck­l­ning och vi har alla mer att vänta oss.

[ Hemsida ]

[ Ladda ned Drypoint för Windows ]

[ Ladda ned Drypoint för Mac ]

Patrick spelar på tok för mycket mainstreamspel för att verkligen vara nere med kidsen, men han försöker.