Jag kom hem med en stor pixelprydd bok under armen idag. Rules of Play, av Katie Salen och Eric Zimmerman. En teoribok om speldesign som fullkomligen öser bensin på min eld.
Smaka på det här fantastiska citatet från Frank Lantz brandtal till förord:
What happened to the explosion of formal experimentation during the early days of computer games? For a while it seemed that every other title was a fresh attempt to answer the question “What can you do with a computer?” Compare that with the current crop of computer games, the majority of which seem to be addressing the question “What can you do while controlling an avatar that is moving through a simulated three-dimensional space?”
Hyggligt spot on. Att fortsätta jaga svar på den sistnämnda frågan är ju en uppenbar återvändsgränd.
Jag läser spelutveckling på Stockholms universitet, och The Rules of Play är min nya kursbok. Men det känns som om jag borde ha läst den för längesen. Vill man göra någonting nyskapande (eller ens bra) med spel så verkar det ju vettigt att verkligen lära sig analysera och förstå de klockverk av spelregler som driver själva interaktionen framåt. Såklart.
Men än så länge har jag framförallt charmats av att författarna verkar så härligt radikala och frustrerade över spelbranschens fantasilöshet. Sånt jämmer går alltid hem hos mig. Sista året på Super PLAY skrev jag nog inte om ett enda mainstreamspel. Jag orkade ju inte ens spela dem!
Det är så härligt att läsa någon som har samma neggiga inställning som jag, fast med akademisk pondus och trovärdighet:
On the one hand, there is a sense of boundless potential, the much-discussed possibility that games could succeed film as the defining form of popular culture for the new century. On the other hand, there is the reality of the game store – endless racks of adolescent power fantasies, witless cartoon characters, and literal-minded sports simulations.
Allt det här powergnället skrevs 2003. Det vill säga strax innan indiespelsgrejen boomade på allvar (ja ja, Spacewar var också indie). I retrospekt känns det logiskt att underjorden fick en sån skjuts precis då. Idag tar vi experimentspelen för givna, men Rules of Play påminner mig om en tid då spelbutikernas ensidiga utbud nästan fick mig att sluta spela.
Så Frank: vad som hände med den experimentella explosionen? Pröva indiescenen, om du fortfarande undrar.
Bonusobservation:
Delförfattaren Eric Zimmerman är misstänkt lik Robert Zimmerman, aka Bob Dylan. Finns det något släktskap? Jag orkar inte researcha. Det här är en blogg!
Tommy pluggar spelutveckling och önskar att folk tyckte det var lika coolt som han själv gör.
Haha, mitt spel är nog en effekt av att dyrka den där boken (lite väl) hårt under mina år i spelskolan. När jag tänker efter har den nog alltid fungerat bättre som manifest än som manual för att göra spel. Och manifest är ju coolt.
Erik skrev detta 4 november 2009 klockan 23:15
Får jag skryta om att jag fick Rules of Play i julklapp förra året? Ja, det får jag.
Twitter: Poivoroinen
Jonas Högberg skrev detta 4 november 2009 klockan 23:33
Jag tycker twisten på slutet är det mest intressanta! Nu måste det ju redas ut om han är en ung klon av Dylan eller inte.
Twitter: LudusObscura
Johan skrev detta 5 november 2009 klockan 10:32
“Sista året på Super PLAY skrev jag nog inte om ett enda mainstreamspel. Jag orkade ju inte ens spela dem!”
Alla våra underbara Halo– och Street Fighter-kvällar då? Tänkte du egentligen på indiespel medan vi spelade dem…? =(
Alfred Holmgren skrev detta 5 november 2009 klockan 10:50
Tommy har nog aldrig älskat Halo, Alfred. Ert liv tillsammans var en lögn! Du måste leva med det och gå vidare.
Twitter: LudusObscura
Johan skrev detta 5 november 2009 klockan 10:53
Så sant. Jag varken älskade eller skrev om dem. Däremot skrev jag nåt om Resident Evil 5 minns jag nu. Men jag tror jag mest gnällde.
Tommy skrev detta 5 november 2009 klockan 12:40
Känns som att jag får ta och inhandla den där boken, har letat efter någon riktigt bra gamedesign bok där mer fokus sätts på nya och unika spelidéer. Tack för tipset!
SvDvorak skrev detta 5 november 2009 klockan 14:25
Fortfarande störigt att inläggen klips av på förstasidan.
Alfred Holmgren skrev detta 5 november 2009 klockan 15:54
Är boken spelteori eller lutar det åt praktik? Av ditt inlägg att döma låter det ju som det förstnämnda… men varje gång jag har hittat referenser till boken så har det rört sig mer om praktiska än filosofiska tankar och idéer. Så berätta. Jag är nyfiken.
Tove Bengtsson skrev detta 9 november 2009 klockan 16:05
Tove: jag får väl återkomma när jag har tagit mig igenom hela, men än så länge är den övervägande teoretisk. Som i att den ägnar hela kapitel åt begreppsdefinitioner och sånt. Vad ÄR spel? Vad ÄR interaktion. Vad ÄR design. Osv. Den har ett uttalat syfte sammanställa och synkronisera en massa intressant spelteori för att underlätta forskning och så. Samtidigt är ju ämnet, speldesign, någonting högst praktiskt, så det klart att mycket är rent tillämpbara metoder. Man kan väl säga att boken bidrar med verktyg till analys lika mycket som till design.
Men nu ska jag fortsätta läsa
Tommy skrev detta 10 november 2009 klockan 16:17