Varför indie? del 3

Shigeru Miyamoto är, sitt fromma yttre till trots, ansvarig för en hel del. Att han med största sannolikhet format en hel industri efter sina egna nycker är dock underordnat den här diskussionen. Det viktigaste är att han var först. Han är tv-spelens Charlie Chaplin, Elvis Presley eller Homeros. Den första riktiga superstjärnan inom sin konst.

Missförstå mig inte. Det är givetvis verket i sig som är viktigast inom all konst. Men konstnären saknar inte betydelse. Vetskapen att Leonardo da Vinci målade Mona Lisa ger mig en ökad förståelse för verket. Kanske ger det mig till och med någon att konsultera när de många frågornas tyngd fjättrar mig vid marken.

Men framförallt får jag någon att hata eller beundra. Någon att rikta mina känslor mot.

Att det blev just Shigeru Miyamoto som startade om tv-spelsvärlden är egentligen också underordnat diskussionen. Så även det faktum att han egentligen är del av en gigantisk japansk organisation med världsherravälde som ständig första punkt på dagordningen. För tack vare honom grundlades ett annat sorts tänk, ett där inte kollektivet eller företaget främjades, utan ett där unika människor tilläts ta plats.

Tänk så här: vad hade Cactus varit utan Cactus? Att spela ännu ett av den ultraproduktive svenskens vansinnesspel är belöning i sig. Men att jag vet att det är just han som står bakom det ger spelet ett helt annat liv. Jag vet att Cactus ständigt förnyar sig, bänder sig in i nya genrer (med en polkagris som kofot) och jag vet att han gör sina spel så overkligt snabbt. Hade ett anonymt företagsnamn prytt startskärmen skulle jag bara tyckt att spelet var awesome.

Sedan skulle jag inte tycka något mer.

Indiespel har en historia. Ett ansikte. Ibland en ideologi.

Ett driv.

Det finns de som påstår att tv-spelen inte nått fram än. Att mediet inte är en egen konstform ännu.

Sicken bullshit.

Jonas Högberg läxar gärna upp sin omgivning. Oftast för att den behöver läxas upp, men det händer att han gör det bara för att han inte har något bättre för sig.