Det blir inte alltid som man tänkt sig. Jag hade tänkt inleda min tid på Ludus Obscura med att skriva om indiekulturens rötter och hade en typiskt klurig associationskedja på gång. Ett indiespel utvecklas ju med liten eller ingen budget av en eller några stycken nördar. På så sätt kan man hävda att de första tv-spelen (ever) var indiespel. Att Alexander Sandy Douglas (OXO), William Higinbotham (Tennis for Two) och Steve Russel (Spacewars) var indieutvecklare. De gjorde ju sina spel helt utan kommersiell inriktning, i forskningssyfte och för att de helt enkelt tyckte att det var — kul.
Mycket riktigt har de alltså en hel del gemensamt med dagens indieutvecklare. Men det vore fel av mig att påstå att indiespelen har sina rötter i de första tv-spelen. För mer än något annat betyder ju indie självständighet, att man är fri från något. I indieutvecklarnas fall, storbolagens homogenisering och kommersiella tänk. En indierörelse kan inte finnas om det inte finns en mainstreammarknad att lösgöra sig från.
Och den skapades inte förrän på 1970-talet, i och med Ataris plötsliga genombrott.
Den historien kan ni redan. Atari var från början ett mysigt litet hippie-företag där arbetarna rökte på, festade loss och gjorde spel när de kände för det. Sedan kom Warner in i bilden och nye VD:n Ray Kassar gjorde allt i sin makt för att förvandla de “överspända rimadonnor” som han kallade de som jobbade på Atari till hjärndöda arbetarzombies. Och kanske föddes fröet till indiekulturen där och då.
Eller åtminstone då det banbrytande actionäventyret Adventure släpptes och man kunde hitta meddelandet “Created by Warren Robinett” gömt långt inne i spelet.

I en artikel för Super Play #145 (Med Påskägget Som Vapen) berättade Robinett själv om händelsen:
- Det var min signatur […] Samma sak som en konstnär skulle sätta i kanten på sin tavla. Och jag gjorde det som en reaktion på den anonymitet som tvingades på oss speldesigners vid den tiden.
Jag har inga som helst problem med att generalisera. Indiespelskulturen skapades för 30 år sedan, 1979, av Warren Robinett. Ideologin bakom är densamma än idag.
Jonas Högberg läxar gärna upp sin omgivning. Oftast för att den behöver läxas upp, men det händer att han gör det bara för att han inte har något bättre för sig.







Fin text Jonas. Mer av samma vara tack!
Twitter: farbroratlas
Farbror Atlas skrev detta 2 november 2009 klockan 15:39
Som sagt i annan kommentartråd: spännande vinkel. Men varför stressa? Det här vill man läsa LÅNGT om. Inte många korta inlägg, då hinner man förlora sammanhanget.
Alfred Holmgren skrev detta 2 november 2009 klockan 16:24
Bra konstruktiv kritik som vanligt, Alfie. Det är möjligt att jag skriver ner hela historieskrivningen i ett svep, postar som ett enda inlägg och så får vi se ovan nämnda text som en preview på vad som komma skall. Har inte bestämt mig än.
Twitter: Poivoroinen
Jonas Högberg skrev detta 2 november 2009 klockan 16:47
LÅÅÅÅ-NGA texter är bristvara på internet. Mer sånt. Tar bort blogg-stämpeln och seriösierar.
Twitter: oaglet
Aglet skrev detta 2 november 2009 klockan 17:29
Mer seriösiering!
Alfred Holmgren skrev detta 2 november 2009 klockan 23:03