LUDUSOBSCURA  |   PRENUMERERA  |  TWITTER  |  FACEBOOK  |  KONTAKTA OSS  |  INDIESPEL PÅ SVENSKA

Kolla del 1 här!

“Indie games are like porn… you know it when you see it”

Citatet ovan myn­ta­des av Noel Llopis från Power of Two Games i en panel­dis­kus­sion på Independent Games Summit 2008. Liknelsen med porr är väl van­ligt­vis något som David Cage bru­kar fläska iväg när han dis­ku­te­rar van­liga block­bus­ter­spel men visst lyc­kas ändå Llopis ganska träff­sä­kert ringa in indi­e­sce­nen av idag.

Det ska vara så himla kons­tigt hela tiden.

Så var det inte rik­tigt när folk bör­jade komma igång med geril­la­spel­ut­veck­ling på 80-talet. Eftersom man i stort sett helt sak­nade dis­tri­bu­tions­ka­na­ler var man tvungen att hoppa i säng med en utgi­vare för att nå ut till en större pub­lik med sitt spel.

Men visst fanns det undantag.

Commodore 64-spelare pos­tade exem­pel­vis kas­set­ter med egen­pro­du­ce­rade spel till vän­ner och bekanta i sina nät­verk och vissa hade till och med det där märk­liga “Internet”, vil­ket för­an­ledde vissa att “lägga upp” sina spel där. Det svenska textä­ven­ty­ret Stugan mark­nads­för­des där redan 1978, den box­ade PC-versionen släpp­tes först 1986.

Ett annat kon­cept var disk­ma­ga­si­nen. Ursprungligen var de just det, tid­ningar som skic­ka­des hem till pre­nu­me­ran­ter i form av dis­kar som man kunde ploppa in i sin dator och läsa på moni­torn, men det dröjde inte länge för­rän små spel fick plats i tid­ningen. Det var på diskmagasin-företaget Softdisk som John Carmack och John Romero star­tade sina karriärer.

80-talet var en omväl­vande period för spelbran­schen med många nya aktö­rer och mas­sor med fram­å­tanda. Industrin var fort­fa­rande inte sär­skilt utveck­lad. Kunde man pro­gram­mera och hade lite jäv­lar anamma blev man snart anställd. Därför för­vand­la­des ganska snabbt små kre­a­tiva före­tag till stora lite mindre kre­a­tiva företag.

Och i bör­jan på 90-talet hände något. Den ano­nyme spel­ut­veck­la­ren, man­nen bakom det hela, blev helt plöts­ligt expo­ne­rad och en hel underhåll­nings­in­du­stri kunde där­med legi­ti­mera sig som något mer än bara underhållning.

Shigeru Miyamoto hände.

Jonas Högberg läxar gärna upp sin omgivning. Oftast för att den behöver läxas upp, men det händer att han gör det bara för att han inte har något bättre för sig.