LUDUSOBSCURA  |   PRENUMERERA  |  TWITTER  |  FACEBOOK  |  KONTAKTA OSS  |  INDIESPEL PÅ SVENSKA

Ett av de största feno­me­nen i spel­kli­ma­tet på iPhone är idéstöl­der. Så fort ett spel blir fram­gångs­rikt dyker det upp typ 50 klo­ner. Det posi­tiva är att i min mening känns de här klo­nerna inte lika fan­ta­si­lösa som de bru­kar göra på kon­sol. När man kol­lar på extrem­bud­gethyl­lan för Playstation 2 ser ju allt sådär ukrai­ni­anskt fat­tigt ut och det info­gas ald­rig några bra idéer i klo­nerna — sna­rare är de all­tid sämre än före­bil­derna. På iPhone känns det fak­tiskt lite tvärtom; idéstulna spel bru­kar bygga på ori­gi­nal­tan­ken med nya funk­tio­ner och intres­santa nya grepp.

I värsta fall har det åtminstone en egen gra­fisk iden­ti­tet som bidrar starkt till att spe­let ska kän­nas unikt. Twin Blades fal­ler nog inom ramarna för den grup­pen — det är en ganska skam­lös kopia av Zombieville USA fast med snyggt manga– och Vanillaware–inspi­re­rad gra­fik. Det fun­kar pre­cis lika­dant och man går alltså från väns­ter till höger och dödar alla zom­bies som dyker upp på vägen, antingen med skjut­va­pen eller ett svärd. Den ome­del­bara skill­na­den här är att svär­det är myc­ket mer effek­tivt än Zombievilles base­ball­trä, och hål­ler man fing­ret över sving­knap­pen kla­rar man sig betyd­ligt längre än ma ngör om man för­sö­ker sig på att spela bränn­boll i förebilden.

Och det är där Twin Blades fal­ler näs­tan ome­del­bart. Karaktären är på tok för stark och fien­derna all­de­les för svaga och lätt­dö­dade. Spelet är snyggt, väl­pro­gram­me­rat och jag upp­skat­tar detal­jer som fak­tu­met att tje­jens snur­rande svärds­sving fak­tiskt gör skada bakåt också, vil­ket ju är en sån sak som låter själv­klar men fak­tiskt är ganska ovan­lig i de flesta spel. Men det är all­de­les för lätt och man fly­ger ige­nom åtminstone den första kvar­ten gäs­pan­des. Det blir svå­rare senare och man kan upp­gra­dera karak­tä­ren ganska rejält, men att det tar så lång tid att komma igång när det gäl­ler spel man spe­lar i några minu­ter medan man vän­tar på bus­sen är helt enkelt oacceptabelt.

Å andra sidan kos­tar det sju kro­nor och före­drar man mangastuk över extremt typisk Flash-grafik kan det här nog vara intres­san­tare än det var för mig. Själv före­drar jag att dö redan på andra banan i Zombieville.

Johan spenderar för närvarande större delen av sin tid på att sörja sin avlidna iPhone. Tyvärr innebär det brist i bevakningen under överskådlig framtid och Johan tvingas spela spel till andra format. The horror!